Jag tittar ut såhär på morgonkvisten och får se små gula blad från träden som har trillat ner. Det är dags. Den mörka hösten är på intrång och ska ta över de ljusa dagarna för att förmörkna dem. jag tittar på regnet som faller ner oavbrutet. Nog är det hösten alltid, som med sina varma färger lägger sig som ett täcke över marken.
Så jag kände det på mig redan igår. Jag tog mina krukväxter och planterade om dem. Inte vill jag att de ska stå i sin gamla jord under hösten och vintern. Jag tror att precis som vi människor så behöver de få lite ny mark att stå på inför den mörka tid som kommer.
Jag gör egna små blomarrangemang och ställer ut. Sätter dit stenar med texter. "Njut av livet" står det på en och "Puss och kram" på en annan. Det piggar upp i mörkret. Kärlek. För första gången i mitt liv så förbereder jag inför mörkrets makter och det övertaget det får över mig. Jag tänker inte gå in i en depression som läkaren kallar för "höst- och vinterdepression" pga att jag har spanska gener i mig. Jag tänker inte åta den få påverka mitt psyke en gång till. jag vägrar.
Jag tänker bara flyta med in i mörkret, ha många ljus överallt och njuta av både hösten och vintern. För jag är stark och envis som synden. Jag är här och nu, i min lilla men mysiga lägenhet i Kosta. Med gatulamporna utanför och snart kommer hela Kosta att lysa upp...
Och det är just det som är det väsentliga, att bryta ett mönster, ett tänkande som har legat och tagit överhanden varje höst... Så nu bryter jag den tanken och ser bara det positiva med det. Jag bryter ett starkt ingrott beteende hos mig själv och välkomnar istället, tar emot mörkret med en öppen famn.
Jag har en date imorgon.
Och inte vet jag hur det blir, det där första mötet, men det är inte meningen heller. För precis då jag beslutade mig för att inte söka efter en man utan hade bestämt mig för att leva ensam ett tag till, så dök han upp. Bara sådär. Men vill jag ha en man i mitt liv igen? Jag vet inte faktiskt, men det är det jag ska ta reda på. För det är mycket enklare att veta vad man inte vill ha.
Det känns som om den här mannen har tagit tag i mitt hår och släpat mig till sin grotta...
Jag är irriterad, för det var då fan att jag ska gå omkring fnittrig, rodnande och bete mig som en fjortis igen... För en man skull! Nåväl, jag ska väl vara glad för det här tramset, för inte många män berör mig. Väldigt få faktiskt.
Jaja, det kan ju inte mer än gå åt helvete, shit happendes, det vet vi ju...
Så nu ska jag krypa upp i soffan och börja läsa på en bok, som jag så länge har längtat efter. Så tänder jag ljus förstås. Snattret av regnet som slår mot rutan känns lite som musik...det regnar ute och jag är inne i värmen.
Så bra och skönt jag har det... ensam.
Mammen
