Det är bra att Internetdating finns. Många har träffats på det sättet och är jättelyckliga idag. Mycket bra!
Men på Internet, där man sitter bakom en dataskärm som kan dölja mycket med, folk med psykiska sjukdomar (eller fysiska), gifta män eller sambo som vill blåsa sin respektive. Hur som helst, så finns det alltid en bakomliggande orsak till att man är där, på datingchattarna... Och visst är det kul o snacka med nya män, det finns faktiskt ett fåtal med båda huvudena på skaft, men jag bara funderar; vad vet man egentligen om dem? Absolut ingenting!
Så lite läskigt är det allt och lite tråkigt börjar det bli med, urtjatigt på något vis. Personligen skulle jag behöva en man från stenåldern ungefär, en som slår mig i skallen och hasar hem mig i håret då jag blir för käftig. Men sådana män hittar jag knappast idag, jag skrämmer iväg dem tror jag. För jag kan bli kaxig i de lägena då de plötsligt vill träffas och det gör jag i självförsvar. Eller är jag kanske bara en feg kärring? För reagerar på män gör jag ju, men då det börjar bli allvar så springer jag iväg...
Hur som helst. jag vill ju inte pussa så många grodor innan jag hittar min prins (stenåldersgubbe), min blivande man måste ha stake nog och våga ta initiativ och helt enkelt skita i vad jag säger eller vill...Så nog är jag svår alltid, inte lätt att fånga mitt intresse inte.
Tja, jag har inte panik, så fram till att någon vågar käfta tillbaka så sitter jag här lugnt och tar hand om mig själv och ungarna. Men fantisera kan jag, drömma kan jag, och använda "fabror Blå" kan jag också....under tiden. =)
Mammen
Men på Internet, där man sitter bakom en dataskärm som kan dölja mycket med, folk med psykiska sjukdomar (eller fysiska), gifta män eller sambo som vill blåsa sin respektive. Hur som helst, så finns det alltid en bakomliggande orsak till att man är där, på datingchattarna... Och visst är det kul o snacka med nya män, det finns faktiskt ett fåtal med båda huvudena på skaft, men jag bara funderar; vad vet man egentligen om dem? Absolut ingenting!
Så lite läskigt är det allt och lite tråkigt börjar det bli med, urtjatigt på något vis. Personligen skulle jag behöva en man från stenåldern ungefär, en som slår mig i skallen och hasar hem mig i håret då jag blir för käftig. Men sådana män hittar jag knappast idag, jag skrämmer iväg dem tror jag. För jag kan bli kaxig i de lägena då de plötsligt vill träffas och det gör jag i självförsvar. Eller är jag kanske bara en feg kärring? För reagerar på män gör jag ju, men då det börjar bli allvar så springer jag iväg...
Hur som helst. jag vill ju inte pussa så många grodor innan jag hittar min prins (stenåldersgubbe), min blivande man måste ha stake nog och våga ta initiativ och helt enkelt skita i vad jag säger eller vill...Så nog är jag svår alltid, inte lätt att fånga mitt intresse inte.
Tja, jag har inte panik, så fram till att någon vågar käfta tillbaka så sitter jag här lugnt och tar hand om mig själv och ungarna. Men fantisera kan jag, drömma kan jag, och använda "fabror Blå" kan jag också....under tiden. =)
Mammen
