tror gör man i kyrkan

Det hela är så konstigt, eller egentligen inte...


Jag vet att många av mina vänner ständigt har värk i kroppen. Jag vet också att det finns människor som irriterar sig på det, för en ständig smärta syns sällan utanpå. Dolda sjukdomar har folk mycket att tycka till om, de tror att de vet bäst. Att andra som har ständig värk fejkar, för de ser inte ut att vara sjuka...Men tro kan man göra i kyrkan och tycka kan man väl bäst man vill, man kan ändå inte tala om vilken smärta någon annan upplever. Aldrig.

Två kvinnor kan stå bredvid varandra (exempel). Den ena har ständig smärta inombords men tar kanske stark medicin och har bra och sämre dagar. Den andra kvinnan kan ha brutit ett ben eller en arm. Behöver de hjälp så är det kvinnan med det brutna någonstans som får hjälp, för det är synligt och man kan föreställa sig smärtan. Kvinnan med ständig värk i kroppen ber också om hjälp, hennes smärta syns ju inte på något vis, visst fasen klarar hon sig själv... Det finns många människor som vaknar med värk i kroppen dagligen. Men du känner den inte, du ser den inte, för den smärtan är inte din (var jäkligt tacksam för det!).

I många år så steg jag upp ur sängen med en smärta någonstans. Det var alltid något och det finns alltid smärtstillande i huset. Oftast var det ryggen. Huvudet. Men alltid fanns det något som gjorde ont...
Efter en skilsmässa så var värken borta, bara sådär, inte fel på mig någonstans...inte ens en liten huvudvärk låg och molade...Den byttes ut mot en massa positiv energi istället. Och jag inser, att jämfört med andra kvinnor så har jag haft en otrolig tur. Det fanns ett botmedel för min smärta, som heter skilsmässa. Hade jag fått som jag hade velat, så skulle jag har varit smärtfri för minst sju år sedan, men jag tänker inte gråta över spilld mjölk mer, jag tänker njuta av att jag vaknar utan smärta varje dag...

Ödet vill något bättre för mig, och det är jag tacksam för. Jag lider med er alla som har dolda sjukdomar, jag vet hur det är...och det är OK att få gnälla, det minsta jag som medmänniska kan göra är att lyssna!

Och detta kom över mig då jag för lite sedan samtalade med en sådan där bitter och elak kärring. Som påstod att en annan kvinna inte alls var sjuk, trots sjukintyg. "För hon bara fejkar"... Och jag, (som blir så där j-a förbannad på sådana grodor som har en tendens att hoppa ur vissa käftar) kan ju inte låta bli och fråga hur hon kan tro det. "Jo, svarar kärringen, för hennes pappa var likadan...".  
Det är inte bara grov förtal, det är grov idioti också...

Mammen