love is in the air....

Så var det med det. Min kaxiga attityd mot män alltså. 

Självklart så stretade jag emot in i det sista. Inte skulle jag ha en man, jag skulle minsann klara mig själv nu (förutom att någon måste sätta in propparna eftersom jag satte dem åt fel håll). Och barnen då! Har ju en hel hög med ungar, barnbarn och släkt...Och tveksamheten fanns där med, och fel hittade jag överallt, plötsligt gick det för fort, och gift är jag ju fortfarande...oja, det fanns hinder och jag gjorde allt för att backa ur. Skitjobbig var jag ju. 

Ingenting skrämde iväg honom. Han bara fortsatte vara sådär kolugn med sin djupa sexiga röst. Vem kan motstå det då?! 
Så det blir att se fram emot en höst och en lång vinter i mörkret med en sann bokmal =)

 

Fan..jag hann ju bara pussa en enda groda...

Mammen

jag vill njuta av livet!

Ok,
Jag har tagit ett beslut som jag kanske får ångra, eller som har varit riktigt, inte vet jag. Men jag har gjort det som har känts rätt just nu. För min egen skull.
Och det är inte mycket jag har gjort för min egen skull. Det har alltid varit för alla andras skull.


Jag har fått till mig att jag inte längre är lika ung som förut. Tacka gudarna för det, jag skulle inte vilja byta med ungdomarna idag, de har det inte lätt i det samhället vi låter dem växa upp i. Då jag var ung fanns det jobb, det var rakare kommunikation och man behövde inte bestämma sig för vad man skulle bli redan som 12-åring. Så inte vill jag vara ung nu, jag vill vara mogen och medveten!


Men jag tänker inte längre göra något jag inte vill.  Jag tänker inte vara kuvad mer. Jag tänker leva, varje ny dag, som om det vore en ny början på ett nytt liv. Jag tänker inte ge mig hän åt en man om det inte känns fullt ut. Jag tänker inte följa skallens uppmaningar, utan jag följer hjärtats och magkänslans signaler.

För det här med att åldras, det skrämmer inte mig. Alla åldrars och alla ska dö. 
Och hur mycket man än försöker se yngre ut, så finns åren där. Och vet ni vad? Det är helt OK.
Så jag tänker inte klippa av mig håret för att se 10 år yngre ut. Jag vägrar gå i högklackat. Inte ta på mig tajta obekväma jeans. 
Jag är bara just jag. Med alla åren bakom mig. Och jag är bara jag, som ser framåt med de år jag har kvar.


Det är lugnt, ingen överlever naturens lag. 
Men de år jag har kvar tänker jag leva ut med hela min själ....med all rätt!

Mammen

William Shakespeare

Lyckan är lik en parfym; vi kan inte stänka den på en

 annan, utan att ett par droppar faller på oss själva.

William Shakespeare

även kvinnor pinkar revir

Jag har tänkt på det där med att pinka revir. det är sällan nuförtiden som män pinkar revir, i dagens samhälle går de istället undan och slickar sina sår. Förr, då jag var yngre så kunde vanliga knytnäveslagsmål förekomma som revirpinkandet. Men det ser man alltså inte längre. Idag är det att backa och söka psykvården om det blir nödvändigt.

Men det jag däremot ser är kvinnor som pinkar revir. Jag, som då inte ser andra kvinnor som något hot eller som rivaler blir ju lite förvånad. Är det så illa att kvinnor måste pinka revir då? Tja, jag vet att jag inte skulle göra det. Jag borde ju i så fall ha erfarenhet av detta som har levt med en ständigt otrogen make, Men inte pinkade jag revir inte, för jag ser det som så att om man pinkar revir så är man ju bara osäker på sig själv som kvinna. Och det sista jag vill är att fortplanta mig mer...Är ens man trygg i sin relation och älskar sin kvinna så ska det ju inte behövas. Och då ska inte en kvinna behöva pinka revir heller. Fungerar inte det så är resultatet ett evigt revirpinkande...och då kanske man istället ska kasta ut karlsloken?

Nä, jag tror att människor som är ämnade för varandra inte behöver pinka ner sitt område alls. Inte heller se andra som rivaler eller hot. Det är väl det kärlek handlar om?
Att kunna lita på varandra. 

Så ni kvinnor som pinkar revir, ni tror er se ett hot som kan bryta ert trygga förhållande, men fundera då istället på om det är så himla bra som ni tror...
Om inte, gör något åt det för tusan!


Vi lever bara ett liv, behåll er stolthet för sjutton!

Mammen

det var då fan...

Jag tittar ut såhär på morgonkvisten och får se små gula blad från träden som har trillat ner. Det är dags. Den mörka hösten är på intrång och ska ta över de ljusa dagarna för att förmörkna dem. jag tittar på regnet som faller ner oavbrutet. Nog är det hösten alltid, som med sina varma färger lägger sig som ett täcke över marken.

Så jag kände det på mig redan igår. Jag tog mina krukväxter och planterade om dem. Inte vill jag att de ska stå i sin gamla jord under hösten och vintern. Jag tror att precis som vi människor så behöver de få lite ny mark att stå på inför den mörka tid som kommer.


Jag gör egna små blomarrangemang och ställer ut. Sätter dit stenar med texter. "Njut av livet" står det på en och "Puss och kram" på en annan. Det piggar upp i mörkret. Kärlek. För första gången i mitt liv så förbereder jag inför mörkrets makter och det övertaget det får över mig. Jag tänker inte gå in i en depression som läkaren kallar för "höst- och vinterdepression" pga att jag har spanska gener i mig. Jag tänker inte åta den få påverka mitt psyke en gång till. jag vägrar.


Jag tänker bara flyta med in i mörkret, ha många ljus överallt och njuta av både hösten och vintern. För jag är stark och envis som synden. Jag är här och nu, i min lilla men mysiga lägenhet i Kosta. Med gatulamporna utanför och snart kommer hela Kosta att lysa upp...


Och det är just det som är det väsentliga, att bryta ett mönster, ett tänkande som har legat och tagit överhanden varje höst... Så nu bryter jag den tanken och ser bara det positiva med det. Jag bryter ett starkt ingrott beteende hos mig själv och välkomnar istället, tar emot mörkret med en öppen famn.


Jag har en date imorgon. 
Och inte vet jag hur det blir, det där första mötet, men det är inte meningen heller. För precis då jag beslutade mig för att inte söka efter en man utan hade bestämt mig för att leva ensam ett tag till, så dök han upp. Bara sådär. Men vill jag ha en man i mitt liv igen? Jag vet inte faktiskt, men det är det jag ska ta reda på. För det är mycket enklare att veta vad man inte vill ha.


Det känns som om den här mannen har tagit tag i mitt hår och släpat mig till sin grotta...
Jag är irriterad, för det var då fan att jag ska gå omkring fnittrig, rodnande och bete mig som en fjortis igen... För en man skull! Nåväl, jag ska väl vara glad för det här tramset, för inte många män berör mig. Väldigt få faktiskt. 


Jaja, det kan ju inte mer än gå åt helvete, shit happendes, det vet vi ju...
Så nu ska jag krypa upp i soffan och börja läsa på en bok, som jag så länge har längtat efter. Så tänder jag ljus förstås. Snattret av regnet som slår mot rutan känns lite som musik...det regnar ute och jag är inne i värmen.

Så bra och skönt jag har det... ensam.

Mammen

vi tok-kärringar

Det här hittade jag på nätet, och jag kan lova er, att tårarna rann, inte av gråt utan av skratt....

Med de nya Drive-In-Bankomaterna kommer du som kund att kunna ta ut pengar utan att lämna bilen. Instruktioner för de nya bankomaterna följer nedan. Vänligen läs de instruktioner som passar till ditt kön, och memorera dem till första gången du ska använda automaten.

INSTRUKTIONER FÖR MÄN:

1. Kör fram till Bankomaten.
2. Veva ner fönstret.
3. Sätt in kortet och knappa in din PIN-kod.
4. Knappa in det önskade beloppet.
5. Tag kortet, pengarna och kvittot.
6. Veva upp fönstret.
7. Kör därifrån.

INSTRUKTIONER FÖR KVINNOR:

1. Kör fram till Bankomaten.
2. Backa så att sidorutan kommer närmare Bankomaten
3. Starta motorn igen!
4. Veva ner fönstret.
5. Leta fram din handväska och töm ut innehållet på passagerarsätet för att hitta kortet.
6. Leta efter ditt smink och kontrollera din makeup i spegeln.
7. Försök att stoppa in kortet i Bankomaten.
8. Öppna bildörren för att komma lite närmare.
9. Sätt in kortet.
10. Vänd kortet rätt.
11. Leta rätt på kalendern i din handväska och läs PIN-koden, som du har skrivit på omslaget.
12. Knappa in PIN-koden.
13. Tryck på "FEL" och skriv den korrekta PIN-koden.
14. Skriv in önskat belopp.
15. Kolla din makeup i spegeln igen.
16. Ta pengarna och kvittot.
17. Töm handväskan igen för att hitta din plånbok, stoppa ner pengarna i den.
18. Stoppa kvittot längst bak i checkhäftet.
19. Kolla din makeup igen.
20. Kör två meter framåt.
21. Töm väskan, hitta kortfodralet och stoppa ner kortet i det.
22. Kontrollera din makeup.
23. Starta motorn igen! Och kör bort från Bankomaten.
24. Kör några kilometer.
25. Släpp upp handbromsen.

Undrar just varför man skrattar så mycket åt det här som kvinna, kan det vara så att man helt enkelt känner igen sig? Eller är det kanske bara jag som känner igen mig?

 =)

Mammen

kärlek

jag med mina barn

Egentligen finns vi till genom kärleken. 

Det är kärleken som bestämmer vad vi är.

(William Sloane Coffin)

en lycklig liten pojk med spö

Min son kommer hem och berättar att han har fått fisk faktiskt. En gädda, två mört, en lejonfisk(?) och en aborre (men den sistnämnde hamnade ute i skogen då han snabbt drog upp spöet bakåt)...Hans ansikte lyser av lycka. 

Nu ska vi gå och handla lite fiskegrejor, han ger mig detaljer men det är inte mycket jag förstår, och det är ok. Jag måste inte förstå allt, det räcker med att jag ser hans lysande ansikte för att förstå att det här med fisket har fått honom lycklig igen, jag har nog aldrig sett honom såhär tillfredsställd förut. Någonsin.


Så vi ska köpa en liten låda med olika drag tydligen. Och det gör jag gladeligen, lika bra jag lär mig med det här med fiske. Jag gillar sjön, den får mig lugn i själen, den är rena medicinen för en tokig kärring som jag. Som den här sången som jag älskar så högt, som om tonerna vore vågor på ett öppet hav...

Mammen

väntar på prinsen

Det är bra att Internetdating finns. Många har träffats på det sättet och är jättelyckliga idag. Mycket bra!

Men på Internet, där man sitter bakom en dataskärm som kan dölja mycket med, folk med psykiska sjukdomar (eller fysiska), gifta män eller sambo som vill blåsa sin respektive. Hur som helst, så finns det alltid en bakomliggande orsak till att man är där, på datingchattarna... Och visst är det kul o snacka med nya män, det finns faktiskt ett fåtal med båda huvudena på skaft, men jag bara funderar; vad vet man egentligen om dem? Absolut ingenting!

Så lite läskigt är det allt och lite tråkigt börjar det bli med, urtjatigt på något vis. Personligen skulle jag behöva en man från stenåldern ungefär, en som slår mig i skallen och hasar hem mig i håret då jag blir för käftig. Men sådana män hittar jag knappast idag, jag skrämmer iväg dem tror jag. För jag kan bli kaxig i de lägena då de plötsligt vill träffas och det gör jag i självförsvar. Eller är jag kanske bara en feg kärring? För reagerar på män gör jag ju, men då det börjar bli allvar så springer jag iväg...


Hur som helst. jag vill ju inte pussa så många grodor innan jag hittar min prins (stenåldersgubbe), min blivande man måste ha stake nog och våga ta initiativ och helt enkelt skita i vad jag säger eller vill...Så nog är jag svår alltid, inte lätt att fånga mitt intresse inte. 

Tja, jag har inte panik, så fram till att någon vågar käfta tillbaka så sitter jag här lugnt och tar hand om mig själv och ungarna. Men fantisera kan jag, drömma kan jag, och använda "fabror Blå" kan jag också....under tiden.  =)


Mammen

tror gör man i kyrkan

Det hela är så konstigt, eller egentligen inte...


Jag vet att många av mina vänner ständigt har värk i kroppen. Jag vet också att det finns människor som irriterar sig på det, för en ständig smärta syns sällan utanpå. Dolda sjukdomar har folk mycket att tycka till om, de tror att de vet bäst. Att andra som har ständig värk fejkar, för de ser inte ut att vara sjuka...Men tro kan man göra i kyrkan och tycka kan man väl bäst man vill, man kan ändå inte tala om vilken smärta någon annan upplever. Aldrig.

Två kvinnor kan stå bredvid varandra (exempel). Den ena har ständig smärta inombords men tar kanske stark medicin och har bra och sämre dagar. Den andra kvinnan kan ha brutit ett ben eller en arm. Behöver de hjälp så är det kvinnan med det brutna någonstans som får hjälp, för det är synligt och man kan föreställa sig smärtan. Kvinnan med ständig värk i kroppen ber också om hjälp, hennes smärta syns ju inte på något vis, visst fasen klarar hon sig själv... Det finns många människor som vaknar med värk i kroppen dagligen. Men du känner den inte, du ser den inte, för den smärtan är inte din (var jäkligt tacksam för det!).

I många år så steg jag upp ur sängen med en smärta någonstans. Det var alltid något och det finns alltid smärtstillande i huset. Oftast var det ryggen. Huvudet. Men alltid fanns det något som gjorde ont...
Efter en skilsmässa så var värken borta, bara sådär, inte fel på mig någonstans...inte ens en liten huvudvärk låg och molade...Den byttes ut mot en massa positiv energi istället. Och jag inser, att jämfört med andra kvinnor så har jag haft en otrolig tur. Det fanns ett botmedel för min smärta, som heter skilsmässa. Hade jag fått som jag hade velat, så skulle jag har varit smärtfri för minst sju år sedan, men jag tänker inte gråta över spilld mjölk mer, jag tänker njuta av att jag vaknar utan smärta varje dag...

Ödet vill något bättre för mig, och det är jag tacksam för. Jag lider med er alla som har dolda sjukdomar, jag vet hur det är...och det är OK att få gnälla, det minsta jag som medmänniska kan göra är att lyssna!

Och detta kom över mig då jag för lite sedan samtalade med en sådan där bitter och elak kärring. Som påstod att en annan kvinna inte alls var sjuk, trots sjukintyg. "För hon bara fejkar"... Och jag, (som blir så där j-a förbannad på sådana grodor som har en tendens att hoppa ur vissa käftar) kan ju inte låta bli och fråga hur hon kan tro det. "Jo, svarar kärringen, för hennes pappa var likadan...".  
Det är inte bara grov förtal, det är grov idioti också...

Mammen

Man tror att man har sett och hört allt skit som får plats i skallen på en, men det kommer bara mera hela tiden. Jag hade faktiskt slutat ta in mer skit, för varje gång jag fick se rubrikerna på hur barn lider, människor svälter och för att inte tala om krigen...det kom aldrig något positivt, bara negativt, så jag stängde helt enkelt av. Ingen TV längre, ingen radio. Ångesten kom krypande i takt med nyheterna och det fanns inte ord för hur jag kände för att vara helt maktlös, inte kunna hjälpa...speciellt barnen som blir utsatta... Jag hade en ständigt otrogen gubbe i hemmet och många barn att ta hand om, det världsliga negativa blev bara för mycket...

Så har mitt liv förändras, jag orkar ta in mer och jag kan handskas med det där negativa nu, men så får jag syn på det här hos en vän i FB. Jag blir inte lika chockad längre men likväl mår jag illa...

Bloggar ska vara roliga, men vad fan, det finns en verklighet med och man kan inte skoja om allt, eller blunda heller...

http://www.expressen.se/nyheter/avslojar/1.1364894/har-erbjuds-expressens-reporter-att-ha-sex-med-en-hund

Mammen

Big Is Beautiful

Så jobbigt att gå i klädaffärer som bara har allt i ministorlek! Alla har inte generna för det smala släktet eller ser ut som stickor. Big Is Beautiful heter det på HM och så är det. Vi har lite att ta på, och vi har en stor famn att krypa intill. Inga benrangel här inte! Även om jag har gått ner i storlek efter all energi jag fick av skilsmässan så har jag fortfarande kvar en hel del, och det vill jag behålla, för annars kommer jag att se ut som ett russin ju! Ni vet, fettet som försvinner blir ju rynkigt liksom, det viker sig liksom, så jag vill hellre ha fett än rynkor...=)


Irriterad då jag nu börjar handla kläder till mig själv. Det är fuskigt att man inte ska få bära sexiga kläder bara för att man är stor (bystad). Varför finns det bara till pinnsmala brudar? Vi stora kärringar som blir 40 år och upptäcker att SEX ÄR LIVET, vad ska vi ha på oss? Mamelucker kanske? Eller trosbyxor? I helsike heller!
 För visst ska man kunna njuta av livets härligheter, hur man än ser ut. Så jag funderar på varför ingen öppnar en butik med bara stora (sexiga) kläder, Tro det skulle gå skitbra faktiskt. Och jag blir förste stamkund!


Så har jag letat i snart 30 år efter ett plagg som jag aldrig har hittat i min storlek, men som jag har trånat efter, dvs, där mina tuttar får plats. Ni vet, de där snygga svarta nattlinnena med svart spets i silkes...Men nu har jag hittat dem! Så jag inhandlade två svarta spetsnattlinnen i silkes...att få trä dem över huvudet, de bara glider ner liksom...Å vilken härlig känsla det var! (Stora damer kan kontakta mig så ska jag berätta var de finns, tveka inte, de är skitsexiga, sköna och de finns i många större storlekar!)
Frågan är bara, om jag kommer att våga använda dem...=) 

Mammen

gillar udda

Jag gillar människor som är udda. Måhända är jag själv udda och lika barn lika bäst, men inte alltid. Jag trodde mig vara fördomsfri, men det är jag inte heller tyvärr har jag upptäckt. Jag blir nämligen påverkad av vad andra människor uttalar sig om folk. Inte bra alls och en nyligen upptäckt sida hos mig själv som måste bort fort som sjutton, jag får skärpa mig alltså! 

Ni förstår, jag talade om för några att jag tycker att en kille är så himla trevlig. Vad tror ni händer? Jo, jag får minsann förklarat för mig att den mannen inte alls är lämplig för mig att umgås med, än mindre prata med för han är en riktigt rötägg... Och jag minsann som har flera barn, är ensamstående och därmed en stor risktagare att hoppa på förste bästa för att få sex (jag sade trevlig, inte ligga med honom???), jag ska absolut inte involvera mig med någon som han, för då kommer det att gå illa för mig. Det enda jag påpekade var att den här mannen är riktigt rolig och trevlig. Jag fick hela hans förflutna serverat på ett fat och på det en bomb ungefär... Ok,Ok, jag yttrar mig förstås inte mer om honom utan stänger av direkt. Inga problem för mig, jag lyssnar och tar till mig deras s k fakta. Det finns någon sanning i allt skvaller även om det överdrivs en hel del.
Men nu har jag börjat reagera, först efter flera veckor, och funderar på hur jag kan bilda mig en uppfattning genom vad andra vet, hör eller säger? jag menar, om alla skulle gå efter vad de hör, säger eller vet om mig, är jag så jävla perfekt då? Knappast, det räcker med att de läser min blogg så är det kört ju...jag är ju säkert en galen kärring jag om andra får säga det.

Så nu börjar jag bli medveten om vad jag själv står för. Men det är bara i vissa avseenden jag tar till mig vad folk säger. För när grannen sade att hon är så trött på alla bögar överallt så flippar jag ur. Håller ett långt föredrag om människor lika värden och om hur vi ska våga vara oss själva! Så jag måste tänka på vad jag känner, säger och gör. Jag kan ju inte förlita mig på vad andra tycker utan jag måste bilda mig en egen uppfattning. Och hans förflutna, tja, den får han väl själv berätta för mig om, någon gång kanske... jag känner att jag borde ha försvarat honom. Så den trevlige och rolige killen på ett galet sätt, han är trevlig han, för han får mig glad!

Mammen

så hett det är !

Här sitter jag och njuter av livets nya nycker!

Allra först måste jag väl erkänna att jag behöver göra en rättelse. Det är inte lätt men jag vet när jag har fel och jag ska väl erkänna det då...Min svärson kom igår och undrade hur i helsike jag kunde påstå att jag klarar mig utan en man i hushållet. Det frågar han naturligtvis med all rätt, det är ju han som har fixat det mesta här. Fy på mig! Ledsen, svärsonen, jag ber om ursäkt och jag talar nu om att jag är jättetacksam för att du har ställt upp så mycket!

Ok, jag är inte så bra på det där tekniska och jag orkar inte lyfta möbler själv..ok,ok. Erkänner och beklagar mitt uttalande! =)  

Och frågan är, ärligt talat,  hur länge jag fixar det utan manligt sällskap i den här värmen... trodde bara att det var karlar som fick stånd i den här värmen, men kvinnor påverkas också...shit så jobbigt! Jag vill inte påverkas, vill inte vilja ha en karl (eller dess bihang), försöker knipa allt jag kan, men vad fasen hjälper knipningar i den här värmen?! Jag kan ju knappast gå omkring med "farbror Blå" i handväskan heller (eller kan jag det?). Hur som helst så får jag undvika karlar helt enkelt, i alla fall tills det börjar regna igen... Så det är inte bara karlar som behöver kallduschar... Men jag är som jag är, jag skulle aldrig erkänna det förstås...att jag skulle behöva en (Över min döda kropp!) Hahaha...

Nej, jag får hålla mig inne och städa, hitta ursäkter hela tiden....och hoppas på regn! 

het i värmen/

Mammen

Pojkar, pojkar,pojkar, vad håller ni på med? Varför är man 27 år och försöker få en kvinna som skulle kunna vara deras egen mor? Moderskomplex skulle många säga, en del skulle säga att de inte kan få tjejer i sin egen ålder. men det finns faktiskt fler kategorier bland dessa unga män, det finns dem som vill ha en fast punkt i sin tillvaro med en äldre kvinna, de vill säkert veta att de stannar kvar och är trogna dem...

Men vad i helsike få er att tro att jag är panikslagen då?! Bara för att jag har många barn, är gammal (i alla fall jämfört med er) eller tror ni att jag känner mindrevärdeskomplex? Nej, nej, nej, ni är helt ute och simmar. Fabror Blå förstår ni, han gör jobbet bättre än vilken man som helst, ingen kan mäta sig med den. Närhet, kyssar och kramar? Det hade väl varit ett extra inslag i vardagen men det är inte så att jag lipar efter det precis. Och än mindre från en ung kille som är yngre än mitt äldsta barn?

Ser ni, jag är numera en kvinna som lever i lyx. Min energi, min tid, mitt ego får nu näring av att vara helt oberoende av att ha en man (ok, jag kan inte allt men det kan ingen karl heller)! Så pojkar, stoppa ner pillesnoppen igen och ut på discon eller gör sådant som man gör i er egen ålder, den här kärringen klarar ni inte ens av?

Kanske är det bara så att jag borde ändra mitt synsätt på livet med män, att jag borde tänka om, ta tillfället i akt, njuta så länge det varar, leva livet, hänge mig totalt... Jo, allt det där ska jag kanske (bara kanske) göra, men inte med en 21 år yngre pojke...även om de snackar som riktiga män. OCH, snälla, jag är inte typen som gillar presenter, ni är helt fel ute...

Ärligt talat, varje gång en man närmar sig så backar jag, tror faktiskt att jag börjar bli lite allergisk t o m  

AAAAAAAtjoooo!!! ;)